Publicerad i Mat, Personlig utveckling

Varför äter du..?

Varför äter vi?
Först kan det ju tyckas som en helt onödig fråga; då det naturliga svaret är:
– ”För att jag är hungrig!”
Men; om det vore så enkelt skulle inte hälften av alla i Sverige vara överviktiga och genom det ha olika problem/sjukdomar.

Så tillbaka till frågan: Varför äter vi?

1. För att vi är hungriga.
Som bilden av min frukost. Jag äter för att jag fastat sedan kvällen före och behöver fylla på energi.
I Sverige behöver ytterst få gå hungriga, så många känner sällan av hunger och tänker kanske inte ens på att det är därför vi ska äta.
Det här ätandet är det minst problematiska.

2. För att det är gott.
Här har vi ett annat frukostbord som äts för att det är gott. Det här serveras på hotell och äts därför sällan. Just för att det skiljer sig från hårdmackorna under vardagen, smakar det här speciellt gott och ska också njutas till fullo.
Inga förbud alltså utan välj precis det du vill.
Det här ätandet är också planerat och något man ser fram emot, så njutningen blir därför dubbel.
Inte heller det här ätandet är problematiskt, utan vi äter av det goda som bjuds i gott sällskap.

3. För att döva känslor

Att äta är stressreducerande, så det är egentligen inte alls så dumt att börja äta, när man känner någon form av stress. Och stress är så mycket mer än att ha ”mycket-att-göra”. Stress är oftare det som händer i kroppen när vi utsätts för negativa känslor, alltså det som brukar kallas för ”inre stress”.
Men; att börja äta varje gång man känner sig ledsen, uttråkad, arg, trött + alla andra känslor vi kan ha – det är inte bra i längden!
Först och främst ger det garanterat en övervikt, eller ett jojobantande utifrån känsloläget just då.
För det andra ger det en obalans i känslolivet (jo, jag hör hur flummigt det låter!)
Jag tar ett praktiskt exempel:
En kvinna blir kritiserad för något hon gjort. Inte alls utskälld, utan mer ifrågasatt för sitt handlande. Istället för att bemöta kritiken – och stanna i negativa känslan, så stiger hon upp och går direkt till skåpet för att börja äta Ballerina kex. Och säger inget.
Den negativa känslan av att bli kritiserad, åts alltså upp och hamnade inne hos henne.
Hur hade hon kunnat göra?
Först erkänna att hon blev ledsen/sårad/besviken och sedan prata om det. Alltså låta känslan gå ut, istället för inåt.
Enligt min erfarenhet som kostrådgivare, så är det här ätandet det mest problematiska – och också svårast att komma till rätta med.
Inte omöjligt, men det kräver mod och uthållighet att lämna känsloätandet.

Vill du ha hjälp med ett felaktigt ätande, så kontakta mig. Du kan boka ett enskilt pass, för att se om det passar dig.

Publicerad i Personlig utveckling

”Har du balans i ditt liv..?”

”Det känns nu som att hälsohjulet är i balans. Så här hade jag velat ha det jämt!”
Så skrev en av mina kostelever och förutom att det förstås var kul att höra det, så säger det så mycket om detta att ha livet i balans. Alltså att vi känner när det är bra.

Ett annat samtal jag hade för ett halvår sedan var med en person som till det yttre, hade allt för ett lyckat liv. När vi pratat ett tag kom det fram att personen kände en oklar stress, som inte kunde ledas till nåt speciellt.
Jag frågade då personen om hon hade balans i livet och svaret kom snabbt:
– ”Nej.”
Även här kände personen att det inte var bra.
Så jag tror de flesta av oss känner när livet inte är i balans, även om vi inte direkt kan peka på vad det är som tynger. Men inte bara att vi känner när det inte är i bra, utan minst lika mycket att vi känner som min kostelev sade: ”Så här hade jag vilja ha det jämt!”

Vad är det då som skapar obalans?
Utifrån min lilla erfarenhet så är det två delar: 1. Förväntan och 2. Sociala kontakter.
Och då ska man först säga att stora livshändelser som dödsfall, arbetslöshet, eller sjukdom – förstås gör att livet svajar.
Men tillbaka till Förväntan och Sociala kontakter.
1. Förväntan upplever jag som en stor orsak till att man inte riktigt trivs med livet. Det kan vara andras förväntan på hur man bör leva i just det sammanhanget man befinner sig i; i den familjen, i den släkten, på den arbetsplatsen, i den kompisgruppen.
Nu har vi ju den familj eller släkt vi har, eller vi är på det jobbet vi är och kan inte bara lämna allt bara för att vi upplever orealistiska förväntningar på oss. Det vi kan göra är att försöka acceptera den egna personligheten och det vi vill göra. Bara det, gör att vi får styrka att stå emot förväntningar från andra. Och när vi har accepterat oss själva, så är det lättare att befinna sig i alla olika miljöer.

Det kan också vara lika mycket egna förväntningar som stör balansen. Ska man vara duktigast, populärast i alla sammanhang – så kommer det till slut, sluta med dåligt mående. Även här måste man tänka på vad man egentligen vill göra och vilken nivå det där görandet ska ligga på.

2. Sociala kontakter är det andra som kan upplevas problematiskt och som också har med förväntan att göra. Och det här har inte bara att göra med hur många kontakter man har, för du kan vara hur social som helst och ändå känna att du inte riktigt får den djupa, meningsfulla kontakten.
Är du fast i andras förväntningar på hur man bör vara och leva, då går energin till det – och det blir inte mycket kvar till ett öppet möte den andra.
Men det kan också vara att man upplever isolering och ensamhet. Alltså att man inte har några vänner eller sociala kontakter; eller iaf inte nog många. Risken med det tänkandet är, att man lätt hamnar i självömkan: ”Ingen vill vara med mig..!”
Har man hamnat där, kan man följa en enkel regel: Var sådan så att andra vill vara med dig: intressera dig för andra, ge förslag på aktiviteter, eller bjud hem vänner.

Så hur har allt detta med Hälsohjulet att göra?
Jo, det är egentligen inte så stora saker som behövs för att livet ska komma i balans och med ”stora” menar jag delar som mer pengar, finare hus, eller andra yttre förändringar.
Mycket går att balansera upp inifrån; genom att jag tänker om – och nytt.

Vill du boka en enskild träff i Kostkursen: Hälsohjulet – välkommen att ta kontakt via mail eller telefon 🙂

Publicerad i Mat, Personlig utveckling

Gratis rådgivning

”Övervikt är inte ett matproblem; utan ett beteendeproblem.”

En av mina elever har gått ner 20 kg (!) genom att just ändra beteendet kring sitt ätande – så metoden fungerar och ger bättre hälsa som bonus 🙂

Under resten av juli bjuder jag på 30 min gratis rådgivning via Skype.
Välkommen att ta kontakt!

Publicerad i Personlig utveckling

Uppstyrd fri tid

IMG_3259
Den här fågeln gjorde jag under realskoletiden på bildlektionen och nu sitter den på gården: stilla och säkert.

Den är ett märkligt samband mellan att vara uppbunden via scheman/planer/strukturer – och att ha fri tid.
Här kommer 2 exempel från levande livet:
1. Veckoschemat
Mina hälsoelever följer ett strikt veckoschema där varje måltid är noga inplanerat + en daglig promenad på 30 minuter. Det finns alltså inte mycket plats för att fritt äta allt som frestar, eller att välja promenad när lusten infaller.
Just nu har jag 3 elever på gång och en av veckoträffarnas uppgift är Hälsovinster. D.v.s. hitta vinsterna med att ha strukturerat upp sitt ätande – och att ha gått ner i vikt.
En av eleverna beskrev så bra vad som hänt med henne:
”Jag har mycket mer tid nu, trots att inget förändrats i mitt liv – förutom att jag börjat på kursen. Tidigare började jag nästan varje dag med att tänka att nu ska jag ta tag i min övervikt (kring 30 kg) och jag tänkte också på vad jag inte skulle äta. Sedan hände nåt som gjorde att jag föll – och då kändes det som nu kan jag ju fortsätta äta. Det hade ju redan gått fel. Sådär höll det på medan vikten gick upp och självkänslan gick ner.
Nu är det helt annorlunda!
Först och främst för att jag gått ner nästan 15 kilo och det gör förstås att jag orkar fysiskt mycket mer. Men största skillnaden är jag inte behöver tänka så mycket på mitt ätande; för det står ju på schemat – och jag kastas inte så mellan alla känslor: bestämma sig för att tag i övervikten och misslyckandet.
Jag har därför mycket mer tid nu, trots att jag följer ett så strikt schema :)”

2. Hundträning
Jag har haft hund i nästan hela mitt vuxna liv och eftersom jag i grunden är en aktiv person, har jag gillat att träna med dem.
Vissa tider har jag haft dålig koll på träningen och ursäktat det med att ”nu ska vi vara fria och bara träna det som är kul!”
Men egentligen har det varit dålig träning utan varken mål eller struktur.
Och när något är mållöst och ostrukturerat, ger det lätt besvikelse och frustration – och så har vår träning varit många gånger. Plus att den gett mig dåligt samvete, då jag märkt hur  mycket mina hundar längtat efter att få göra nåt.
Nu när träningen är uppstyrd med tävlingsmål och dagliga planeringar, så märker jag att vi har fått så mycket bättre kontakt, plus att jag fått mer tid.
Jag vet när jag ska träna och också vad. Hundarna kan alltså lämnas ifred efter morgonpromenaden, jag kan syssla med annat – till vårt träningspass infaller.

Så. Det är en myt att det är friheten som ger alla positiva känslor och upplevelser.
Och då menar jag förstås inte frihet på ett högre plan; alltså att kvinnor kan klä sig som de vill, att vi kan umgås med vem vi vill och att vi får tycka och tänka fritt.
Jag menar den vardagliga uppstyrda tiden. Den mår vi bara bra av.

IMG_8927
En annan fågelbild. Den här gången från fria domherrar: Den övre är en unge som tigger mat från hannen… …så inte ens han är helt fri just då.
Publicerad i Personlig utveckling

Träff 3. Fritid

Skärmavbild 2020-07-11 kl. 20.50.21Fritid kan också skrivas som fri tid och det är just den formen vi jobbar med i Hälsokursen.
Det är inte helt ovanligt att ha sin vakna tid helt inbokat i olika aktiviteter. När man först tittar på det, kan man tolka det som en ”aktiv och engagerad person” – och aktiv är den iallafall.
Däremot finns inte mycket tid för fria aktiviteter; alltså sådant som bara dyker upp helt oplanerat: En kompis som vill ta en promenad..? Ett oplanerat besök..?

Men. Sedan finns den andra gruppen som upplever att det finns inget som egentligen intresserar en, eller kanske det finns intresse – men ingen ork att tag i sin situation.
Ofta upplever man att det är just övervikten som hindrar en från att göra det man förr gjorde; som att exempelvis jogga.

Det här jobbar vi med under Träff 3.
Några får träna sig i att kapa bort alla måsten från sin fritid, för att få tid till att reflektera och umgås med sina vänner. Och att vara med sin familj, utan tidspress.

Andra får träna på att hitta något som verkar lockande; vilket kan vara lite svårt om man varit inaktiv under flera år. Då brukar en öppning vara att tänka tillbaka till sin aktiva tid (för det har alla haft). Vad var det som var roligt då? Kan något av det återupptas?

På måndag kommer Träff 4 🙂

Publicerad i Mat, Personlig utveckling

Träff 1. Min Hälsoresa

Jag kommer presentera Hälsokursen närmare; så intresserade kan få en inblick i vad det är som gör att mina elever går ner i vikt – och samtidigt upplever att de fått bättre hälsa.
För så är det: eleverna går ner ca 1 kg/vecka och beskriver sitt mående som:
* ”Jag har fått mer energi”,
* ”Jag sover bättre då jag inte är proppmätt”,
* ”Jag har börjat träna igen”.
Kursen körs via Skype, men första träffen är alltid fysisk och trots alla begränsningar just nu, så har vi lyckats få till en sådan träff.

Inför varje träff får eleverna en uppgift och första träffens uppgift är:
”Redogör för din hälsoresa; när var du senast normalviktig och hur mycket vägde du då?
När började du gå upp i vikt och har du försökt tidigare gå ner i vikt?
Vad har du för målvikt?

Nu tänker vi att jag själv är elev; så jag redogör för Min Hälsoresa 🙂
”Jag var normalviktig till 20 års åldern och började efter det gå upp i vikt. Det fortsatte ungefär 10 år och under dessa år, provade jag på alla metoder som då fanns. Jag kommer speciellt ihåg två: Viktväktarna och fasteperioder. Båda två gjorde nog att jag gick ner nåt kilo, men gick snabbt upp igen. Dessutom fungerade inte de två metoderna i vardagen; iaf inte om man vill ha ett socialt liv där måltider ingår. Jag kommer ihåg att jag hade med matlåda när jag var bortbjuden; så där satt jag och åt av den icke-goda maten, medan de andra mumsade på den goda middagen.
Under åren av bantning, började jag förstå att övervikt är så mycket mer än mat/kalorier och började då skriva dagbok om tankarna kring mitt ätande.

När jag fyllt 30 år, började jag jobba som lärare och det tog mycket av min tid och energi. Det var en roligt tid och blev ett alternativ till mitt överätande. Jag undervisade också i ämnen som hade med Hälsa att göra, så jag började läsa in mig på felbeteenden; som överätandet är.
Efter något år hade jag gått ner mina 20 kilo och har efter det vägt kring 63; som är min idealvikt. MEN; jag skulle snabbt börja gå upp igen – om jag inte stramar upp mig.
Nu var jag normalviktig, men tidvis misskötte jag min hälsa. Jag rökte massor i flera år och jobbade enormt mycket! Heltid på skolan med många olika projekt på gång + sedan Arctos Hundskola med egen lokal och många olika kurser och utbildningar.

Det här var en väldigt rolig period; med det var absolut inte hälsosamt i längden.
Så kroppen började signalera att det här sättet att leva, inte var hållbart.
Jag gick hos en alternativ behandlare som antydde att jag led av ”inre stress”, men fick ingen annan hjälp än olika piller och restriktioner kring mitt ätande. Bl.a skulle jag undvika vetemjöl och socker – och fick återigen äta annan mat när jag var bortbjuden.

Själv började jag förstå att det var nåt i mitt sätt att leva, som inte var bra så jag drog ner på verksamheten i Hundskolan – och mitt mående blev bättre..
Under de åren utbildade jag mig till Kostrådgivare och träffade där elever som hade samma bakgrund som jag: övervikt och stress!
Den utbildningen var bra, för den fokuserade inte enbart på maten (som skulle vara LCHF) utan vi lärde oss mycket om just stress och hur det påverkar hela vårt mående. Den utbildningen fick mig också att vilja prova på Gym, förutom att den betonade vardagsmotionens betydelse.
När jag jobbat drygt 30 år som lärare, började jag känna av artros i fötterna och de gamla stressymtomen kom tillbaka. Jag  fick träffa en så bra läkare som förstod att jag inte led av någon farlig sjukdom (vilket jag trodde), utan var närapå utbränd.
Jag blev sjukskriven i ett par månader och fick samtidigt handledning av en så bra kurator.
Jag förstod att jag inte skulle tillbaka heltid som lärare och hade att välja mellan: utredning av vad jag kunde tänkas jobba med fram till pensioneringen – och att säga upp mig.
Det tog ett tag att bestämma sig, men eftersom jag blev helt frisk direkt jag slutade jobba – så bestämde jag mig för att sluta på gymnasiet efter 32 år”.

Nu när jag träffar mina Hälsoelever, så har jag användning av allt jag själv upplevt:
Jag har varit överviktig och fått känna på vad det gör med självkänslan. Jag har provat på olika dieter, som inte fungerat i vardagen. Och jag har upplevt hur viktigt det är att ha balans i livet för att må bra.

Imorgon kommer del Veckoschema 🙂

Publicerad i Personlig utveckling

Leva lokalt..?

IMG_5317
Den här sommaren blir annorlunda för de allra flesta och den stora förändringen är att vi måste leva lokalt. Vi kan alltså inte resa hur vi vill, utan måste stanna hemma.
Egentligen är det underligt att säga ”måste stanna hemma”, för borde det inte vara att vi vill stanna hemma?
Att hemmet är där vi trivs bäst och där vi kan syssla med det vi gillar allra mest.
En annan sak är att vi människor behöver omväxling och det kan då göra att vi rör på oss  i ”regionen” – som det nu sägs att vi kan göra.
Då har vi också möjlighet att träffa andra människor; om än i mindre skala.

Så här ser det ut hemma hos mig: trappan är ett extra rum för fika och annat. Och ofta får jag sällskap av hundarna – och hönsen.

IMG_5288Kaninerna behöver tillsyn hela sommaren, så de gör också att jag väljer att vara hemma. Många gånger får jag höra att djur ”gör att man blir så bunden..” och att det är därför man väljer att inte ha några.
Jag skulle inte välja bort Liisa mot någon sorts ”frihet” och när hon var sjuk i vintras efter att ha ätit av det mögliga höet – så fick hon förstås flytta in i huset för återhämtning.
Så fort hon fick bra hö, så repade hon sig. Det enda minnet hon har är att öronspetsarna föll av. Troligtvis blev blodcirkulationen så dålig, så de dog.
Nu har sårytorna läkt, så hennes öron är riktigt fina.

IMG_5253Hönsen kräver också sitt och blir det kycklingar i sommar, så blir det extra jobb med dem.
Men det är ett kärt jobb, som jag inte skulle vilja byta bort mot att kunna resa bort och känna mig fri. Fast de gånger jag reser bort, så njuter jag av att inte behöva göra nåt! Och det ser jag som ett bevis att det är mer omväxling vi behöver och inte så mycket att bara ”ta det lugnt”.

IMG_5239Ska man trivas hemma, så måste man hitta på nåt att göra även inomhus.
Som väl är gillar jag att sy och att då kunna ändra kläder. Alltså att inte alltid köpa nytt, utan kunna se på ett plagg som hänger på second hand butiken och se att det där kan bli nåt riktigt bra.
Med lite fantasi.
Jag fick en så fin linnekjol av en syster och då den var för kort, fick jag leta i mina tygskåp för att hitta tyg till förlängning…
…så nu är kjolen personlig med sin förlängning och användbara.

Så årets begränsningar kanske istället blir en ögonöppnare för vad man kan göra – hemma.

Publicerad i Okategoriserade, Personlig utveckling

Mål eller mening..?

IMG_5172Här står jag och Sampo, med helt olika mål.
Sampos mål är att få BOLLEN och mitt mål är i förlängningen att vi ska komma upp på elitnivå. Kortsiktigt är mitt mål att behålla startposition och att belöna Sampo när han håller rätt position.
Då jag inte vet vad som försiggår i Sampos svarta huvud, utvecklar jag det som rör sig i mitt.
Säg att vi uppnår elitnivå; jag och Sampo.
Vad innebär det?
Ja, det är förstås en stor glädje just då när vi får protokollet och rosett – men den glädjen är mycket kortvarig.
Det är exakt samma som händer för den som uppnår sin målvikt: att vågen äntligen visar 63 kg, är förstås fantastiskt där och då – men om det inte är mer än ett konkret mål, så kommer det inte leda till någon långvarig glädje.

Vad ska till mer då..?
Jo, det måste vara en mening med vägen mot målet. Du måste alltså se det som en utveckling, eller lärande – för då kan du ha med det i så mycket mer än bara ”63 kg” eller ”Elitninå”.
Ett praktiskt exempel från verkliga livet:
Jag handleder en kostelev som under 8 veckor gått ner 9 kg. Hennes mål är just 63 kg och det är ganska många veckor och kilon kvar till den dagen. Om hon (och jag) enbart fokuserar på målvikten, så kommer det kännas tomt den dag när vågen visar 63:
”Jaha, och nu då..?”
I stället gäller det att se vägen mot målet som en utveckling som hon kan använda till så mycket – och hela livet. Därför jobbar vi med frågor som:
”Hur tacklar du triggers?” = kan användas till alla möjliga frestelser som dyker upp.
”Vad gör du när det börjar kännas lite enahanda och trist?” = kan hjälpa dig att se möjliga alternativa vägar när allt känns stängt.

(En parentes)
Jag frågade henne hur många som uppmuntrat henne nu när det börjar synas att hon gått ner i vikt.
”Väldigt få…” – sa hon med viss besvikelse.
Vi pratade om detta att förstärka/uppmuntra andra som lyckas och varför det är så svårt att säga ”Grattis!” eller ”Så bra jobbat av dig!”
Det är svårt att förstå det, för min viktnedgång blir ju inte mindre av att någon annan lyckas..?
Eller mitt godkända resultat på Rallyprov, blir ju inte mindre om jag gratulerar någon annan som lyckats med samma..?
Är det avundsjuka för att någon lyckas med det jag inte gjort..?

IMG_5223Nå. Vi fastnar inte i analyser av varför andra gör som dom gör…
…utan sitter stadigt i det vi tror är rätt.
Precis som Love, som väntar på signal att lägga sig 🙂

Så. Vägen mot Elit ger oss så mycket inlärning och utveckling.
Det är alltså vägen dit som egentligen är meningen med hela vår träning:
* Jag tränar min uthållighet
* Jag tränar att bedömas av andra
* Jag tränar att välja och välja bort
* ….och jag kommer fortsätta uppmärksamma alla jag känner, då de tävlat med godkänt resultat