Publicerad i Personlig utveckling

Leva lokalt..?

IMG_5317
Den här sommaren blir annorlunda för de allra flesta och den stora förändringen är att vi måste leva lokalt. Vi kan alltså inte resa hur vi vill, utan måste stanna hemma.
Egentligen är det underligt att säga ”måste stanna hemma”, för borde det inte vara att vi vill stanna hemma?
Att hemmet är där vi trivs bäst och där vi kan syssla med det vi gillar allra mest.
En annan sak är att vi människor behöver omväxling och det kan då göra att vi rör på oss  i ”regionen” – som det nu sägs att vi kan göra.
Då har vi också möjlighet att träffa andra människor; om än i mindre skala.

Så här ser det ut hemma hos mig: trappan är ett extra rum för fika och annat. Och ofta får jag sällskap av hundarna – och hönsen.

IMG_5288Kaninerna behöver tillsyn hela sommaren, så de gör också att jag väljer att vara hemma. Många gånger får jag höra att djur ”gör att man blir så bunden..” och att det är därför man väljer att inte ha några.
Jag skulle inte välja bort Liisa mot någon sorts ”frihet” och när hon var sjuk i vintras efter att ha ätit av det mögliga höet – så fick hon förstås flytta in i huset för återhämtning.
Så fort hon fick bra hö, så repade hon sig. Det enda minnet hon har är att öronspetsarna föll av. Troligtvis blev blodcirkulationen så dålig, så de dog.
Nu har sårytorna läkt, så hennes öron är riktigt fina.

IMG_5253Hönsen kräver också sitt och blir det kycklingar i sommar, så blir det extra jobb med dem.
Men det är ett kärt jobb, som jag inte skulle vilja byta bort mot att kunna resa bort och känna mig fri. Fast de gånger jag reser bort, så njuter jag av att inte behöva göra nåt! Och det ser jag som ett bevis att det är mer omväxling vi behöver och inte så mycket att bara ”ta det lugnt”.

IMG_5239Ska man trivas hemma, så måste man hitta på nåt att göra även inomhus.
Som väl är gillar jag att sy och att då kunna ändra kläder. Alltså att inte alltid köpa nytt, utan kunna se på ett plagg som hänger på second hand butiken och se att det där kan bli nåt riktigt bra.
Med lite fantasi.
Jag fick en så fin linnekjol av en syster och då den var för kort, fick jag leta i mina tygskåp för att hitta tyg till förlängning…
…så nu är kjolen personlig med sin förlängning och användbara.

Så årets begränsningar kanske istället blir en ögonöppnare för vad man kan göra – hemma.

Publicerad i Okategoriserade, Personlig utveckling

Mål eller mening..?

IMG_5172Här står jag och Sampo, med helt olika mål.
Sampos mål är att få BOLLEN och mitt mål är i förlängningen att vi ska komma upp på elitnivå. Kortsiktigt är mitt mål att behålla startposition och att belöna Sampo när han håller rätt position.
Då jag inte vet vad som försiggår i Sampos svarta huvud, utvecklar jag det som rör sig i mitt.
Säg att vi uppnår elitnivå; jag och Sampo.
Vad innebär det?
Ja, det är förstås en stor glädje just då när vi får protokollet och rosett – men den glädjen är mycket kortvarig.
Det är exakt samma som händer för den som uppnår sin målvikt: att vågen äntligen visar 63 kg, är förstås fantastiskt där och då – men om det inte är mer än ett konkret mål, så kommer det inte leda till någon långvarig glädje.

Vad ska till mer då..?
Jo, det måste vara en mening med vägen mot målet. Du måste alltså se det som en utveckling, eller lärande – för då kan du ha med det i så mycket mer än bara ”63 kg” eller ”Elitninå”.
Ett praktiskt exempel från verkliga livet:
Jag handleder en kostelev som under 8 veckor gått ner 9 kg. Hennes mål är just 63 kg och det är ganska många veckor och kilon kvar till den dagen. Om hon (och jag) enbart fokuserar på målvikten, så kommer det kännas tomt den dag när vågen visar 63:
”Jaha, och nu då..?”
I stället gäller det att se vägen mot målet som en utveckling som hon kan använda till så mycket – och hela livet. Därför jobbar vi med frågor som:
”Hur tacklar du triggers?” = kan användas till alla möjliga frestelser som dyker upp.
”Vad gör du när det börjar kännas lite enahanda och trist?” = kan hjälpa dig att se möjliga alternativa vägar när allt känns stängt.

(En parentes)
Jag frågade henne hur många som uppmuntrat henne nu när det börjar synas att hon gått ner i vikt.
”Väldigt få…” – sa hon med viss besvikelse.
Vi pratade om detta att förstärka/uppmuntra andra som lyckas och varför det är så svårt att säga ”Grattis!” eller ”Så bra jobbat av dig!”
Det är svårt att förstå det, för min viktnedgång blir ju inte mindre av att någon annan lyckas..?
Eller mitt godkända resultat på Rallyprov, blir ju inte mindre om jag gratulerar någon annan som lyckats med samma..?
Är det avundsjuka för att någon lyckas med det jag inte gjort..?

IMG_5223Nå. Vi fastnar inte i analyser av varför andra gör som dom gör…
…utan sitter stadigt i det vi tror är rätt.
Precis som Love, som väntar på signal att lägga sig 🙂

Så. Vägen mot Elit ger oss så mycket inlärning och utveckling.
Det är alltså vägen dit som egentligen är meningen med hela vår träning:
* Jag tränar min uthållighet
* Jag tränar att bedömas av andra
* Jag tränar att välja och välja bort
* ….och jag kommer fortsätta uppmärksamma alla jag känner, då de tävlat med godkänt resultat